Shora al Youm

Inkognito, med en stor blå, genomskinlig chador, kom jag igenom alla 20 vägspärrar in till den vackraste provinsen i Pakistan: Swat – dalen som utlänningar inte får besöka enligt den pakistanska militären. Området som med sina höga berg, stora floder och rena luft innan 11 september 2001 brukade vara en tillflyktsort för storstadspakistanier under somrarna är nu hårt bevakad av den pakistanska militären. Spåren av strider mellan talibaner och militären syns längst med vägen; sönderbombade hus, pakistanska flaggan målad på alla hus och affärer efter påtryckningar från militären och familjers oro  att skicka sina döttrar till skolan på grund av alla sprängningar av flickskolor utförda av talibaner.

Resan utgick från den ganska så närliggande staden Mardan i Khyber Pakhtunkhwa-provinsen och fortsatte till en början genom en slingrig väg upp i bergen som påminde om Jadeye Chaloos – vägen mellan Teheran till den nordliga hamnstaden Chaloos. Två timmar in på färden öppnade sig dalen, invaggad av berg på alla sidor. Swat är vackrare än ord kan beskriva. Förra sommarens vandring i Kebnekaise framstod som att bestiga en kulle jämfört med Swats ståtliga och vitklädda berg.

Såhär års, medan snön fortfarande vilar på bergstopparna, är Swatfloden nästan helt uttorkad, så uttorkad att fordon kan åka igenom vissa delar av flodbädden som är grå och stenig. Längst med den improviserade vägen står grönsaksförsäljare med sina stora kärror och i närheten har de hittat en liten källa att tvätta grönsakerna i.

Swatfloden som har sin upprinnelse i Hindukush, ett bergsmassiv på nästan 10 mil som sträcker sig från Afghanistan till norra Pakistan, rinner längre ner i bland annat Kabulfloden. Stora delar av Pakistans färskvatten har sin källa i dessa berg.

Inne i dalen breder vete- och risfälten ut sig och fruktträden har börjat blomma. Allt detta sköljdes bort under förra sommarens översvämning efter en veckas intensiva monsunregn och de is och snömassor bergen släppte ifrån sig.

Blir bjuden på lunch hos en familj i byn Matan. Huset som är byggt av lera och tegel har två ingångar: en för kvinnor och en för män. Familjens tre äldre döttrar springer omkring och förbereder lunchen. De diskar med minimalt lite vatten och eldar med ved för att laga en vegetarisk gryta bestående av potatis, ärtor, morötter och tomater. Utsikten är berget vid namnet ”Spincer” – den vithövdade.

Åker vidare till ett läger vid vägen och träffar kvinnor från byn Kuray som bara ligger några kilometer härifrån. En bäbis på max två månader (två bilder ner) sätts i händerna på mig – hon föddes här i lägret som nu är rivningshotat.

Militären vill inte längre ha folk boendes på marken som påstås vara till för ett skolbygge, något som klingar dubbelmoral efter att ha sett vilket tillstånd det pakistanska utbildningsväsendet är i, i synnerhet i Swat. Kvinnorna visar runt i de få kvadratmeter som inrymmer ett rum, kök och en liten gård för ved och höns som också har ett utedass i pakistansk stil. Så här bra har det inte alltid sett ut berättar de. Omsorgsfullt har de rätat ut leran på väggarna och pyntat huset under de åtta månader de bott i lägret. Dessa människor har inget att återvända till – blir de utslängda av militären kommer de att bo på gatan.

Aisha, en ogift och mycket vacker kvinna som tror att hon är runt 30 år tar mig till sin by för att visa verkligheten. Hon bodde i utkanten av den lilla byn Kuray med sin bror och hans familj precis vid Swatfloden. De fick en varning och flydde snabbt med alla barnen, ett beslut som räddade livet på dem.
– Huset var byggt av min pappa och min bror. Vi är fattiga och ägde inte guld och hade inga pengar. Men det vi hade var värdefullt för oss. Jag hann inte få med mig någonting, inte ens de få minnen jag hade kvar från mina döda föräldrar, säger hon medan tårarna tränger fram från de ljusbruna ögonen.

I generationer har de varit bönder, men sedan hennes föräldrar dog har hennes bror arbetat som daglönare för att kunna försörja familjen. Och Aisha har sytt kläder för att få in lite pengar.
– Nu har vi ingenting. Och som daglönare vet man aldrig hur mycket pengar man får, så vi har inte råd att hyra ett hus och inga pengar till att bygga ett hus. Och hade vi pengar så vet jag inte var vi skulle bygga huset, säger Aisha medan hon pekar på var hennes hus stod innan juli 2010.

Jag tittar ut och förstår inte, Aisha pekar på flodbädden. Hon säger det jag befarar: översvämningen drog inte bara med sig hus utan även marken. Vi står på randen till flodbädden. Där inne, flera hundra meter från där vi står, bakom träden stod Aishas hus. Jag tittar runt och tillbaka på byn och ser förödelsen: jordskredet som vittnar om hur kraftig floden var och hur mycket den tog med sig.

Mer om Aisha får du läsa i min bok som kommer ut 2012.

ps. Runtresande, alldeles för få timmar på ett dygn, trötthet och frustration över dåliga översättare har varit anledningen till det lågfrekventa bloggandet på sistone. Var i Swat för över tio dagar sen. Är i Sindh nu och ska försöka blogga lite oftare. ds.